Pirliv
I byn där vi för tillfället bor finns en pir, som nattetid lyser likt ett nöjesfält på den annars mörka stranden. Den ligger i mitten av den halvmåneformade stranden, likt en cementtunga. Ut och in från denna samlingspunkt rör sig en mer eller mindre konstant ström av mopeder, och jag har i mitt huvud byggt upp en bild av ett vibrerande nav för traktens ungdomar. En plats där romanser utvecklas, vänskapsband testas och personligheter defineras. Jag föreställer mig manlighetsriter, lekar på blodigt allvar där man i full fart kör mot pirkanten och ingen vill bromsa först, för den som gör det är en vekling, reducerad till en förlorare i kamraternas obarmhärtiga ögon.
Igår kväll hade jag äntligen arbetat upp det mod som krävdes för att ta mig ut till detta centrum för Chaloklums nattliv. I mitt sinne hade jag räknat ut vad som skulle ske. Vi skulle, språkbarriären till trots, finna varandra direkt. Vi skulle fylla natten med våra skratt, och leva våra livs bästa dagar när vi dödsföraktande susade fram längs ortens vägar. Vi skulle kalla oss The Tiger Riders.
Det var med dessa förväntningar jag långsamt puttrade ut under de bländande strålkastarna. Längre fram såg jag de mörka siluetterna av mina framtida blodsbröder. Pulsen ökade i takt med att avståndet minskade. Jag förstod att de stod i skuggorna och mönstrade mig noggrant, synade mig från topp till tå för att bedöma vem jag var och vad jag ville. Första intrycket var viktigt, insåg jag, så när jag efter vad som kändes som timmar äntligen kom fram, sladdade jag vespan till ett stiligt stopp och såg mig triumferande omkring.
Det min blick möttes av gjorde mig så förvirrad att jag sjönk ihop och satte mig på marken. Här fanns inga äventyrslystna ungdomar, utan endast ett gäng trötta fiskare som stirrade på mig med irriterade miner.
Jag satt lamslagen en stund och såg på när de drog upp en och annan fisk, innan jag dystert reste mig upp och återvände till min bungalow. Med vemodiga tankar och en märklig känsla av saknad för något som aldrig funnits gick jag till sängs, och den natten fylldes mina drömmar av vilda tjut och snabba skuggor i mörkret.
Igår kväll hade jag äntligen arbetat upp det mod som krävdes för att ta mig ut till detta centrum för Chaloklums nattliv. I mitt sinne hade jag räknat ut vad som skulle ske. Vi skulle, språkbarriären till trots, finna varandra direkt. Vi skulle fylla natten med våra skratt, och leva våra livs bästa dagar när vi dödsföraktande susade fram längs ortens vägar. Vi skulle kalla oss The Tiger Riders.
Det var med dessa förväntningar jag långsamt puttrade ut under de bländande strålkastarna. Längre fram såg jag de mörka siluetterna av mina framtida blodsbröder. Pulsen ökade i takt med att avståndet minskade. Jag förstod att de stod i skuggorna och mönstrade mig noggrant, synade mig från topp till tå för att bedöma vem jag var och vad jag ville. Första intrycket var viktigt, insåg jag, så när jag efter vad som kändes som timmar äntligen kom fram, sladdade jag vespan till ett stiligt stopp och såg mig triumferande omkring.
Det min blick möttes av gjorde mig så förvirrad att jag sjönk ihop och satte mig på marken. Här fanns inga äventyrslystna ungdomar, utan endast ett gäng trötta fiskare som stirrade på mig med irriterade miner.
Jag satt lamslagen en stund och såg på när de drog upp en och annan fisk, innan jag dystert reste mig upp och återvände till min bungalow. Med vemodiga tankar och en märklig känsla av saknad för något som aldrig funnits gick jag till sängs, och den natten fylldes mina drömmar av vilda tjut och snabba skuggor i mörkret.
Kommentarer
Trackback
