Bangkok var så stort, ändå.
Då var det dags. Hemresa. Den känns alltid lika lång men har aldrig varit så avlägsen. Förståndet begriper jag mig inte på när det fantiserar med mig och säger att jag imorgon kliver ut i ett tvågradigt smältande Sverige. Nog lär jag och osäkerheten att åka hem bli motbevisad av tryggheten och allt annat vackert som väntar där hemma.
En rosa taxi tog mig till flygplatsen efter att jag kysst mina vänner farväl. Nu dödar jag timmar på Suvarnabhumi Airport, spontanskriver ett blogginlägg och funderar över hur jag kan ha sådan tur som har allt det jag faktiskt har. Vänner, familj och kärlek. Är inte det definitionen av ett så kallat ”lyckligt liv” och vad det innefattar.
Självklart längtar man hem till dessa under en lång resa när man nu är så nära slutet på den. Det gör man lite hela tiden, även när man är hemma i sin lägenhetscell på hemmaplan. Att vara borta länge får en att inse att man är stark ensam också , även om tryggheten finns i Stockholm. Det må låta klyschigt men så kan det vara… så är det.
En annan sak jag lärt mig på sista tiden är att bli kompis med just tiden. Det är fantastiskt skönt. Så lätt det blev. Så mycket att göra, så mycket att betala. Döden är en springnota så varför skynda?
Kanske dör jag inte ens innan jag fyllt 25…
Nu skruvar jag Ipoden till högsta volym och irriterar mig över den dåliga synkroniseringen av låtarnas ljudnivå. Högt, lågt, högt, lågt. Fattigdom och misär. Perspektiv och kontrast. Hemma är allting så enkelt. Hemma hemma hemma, gud vad jag tjatar. Snart är jag ju där. Nog och var tyst!
Är det den goda sista Singha-ölen som talar? Den är fantastiskt god och var allting annat än fantastiskt billig men det var inte ens värt att tveka. Öl ska det vara.
Som ett avslut för min medverkan i Leos morgontidning avrundar jag med ett Hurra! för Kung Bolipom. Det har varit en ära och vi hoppas på vidare sprudlande kreativitet från toppen av Antons fingrar och skarpa sinne.
Kärlek och så vidare.
En rosa taxi tog mig till flygplatsen efter att jag kysst mina vänner farväl. Nu dödar jag timmar på Suvarnabhumi Airport, spontanskriver ett blogginlägg och funderar över hur jag kan ha sådan tur som har allt det jag faktiskt har. Vänner, familj och kärlek. Är inte det definitionen av ett så kallat ”lyckligt liv” och vad det innefattar.
Självklart längtar man hem till dessa under en lång resa när man nu är så nära slutet på den. Det gör man lite hela tiden, även när man är hemma i sin lägenhetscell på hemmaplan. Att vara borta länge får en att inse att man är stark ensam också , även om tryggheten finns i Stockholm. Det må låta klyschigt men så kan det vara… så är det.
En annan sak jag lärt mig på sista tiden är att bli kompis med just tiden. Det är fantastiskt skönt. Så lätt det blev. Så mycket att göra, så mycket att betala. Döden är en springnota så varför skynda?
Kanske dör jag inte ens innan jag fyllt 25…
Nu skruvar jag Ipoden till högsta volym och irriterar mig över den dåliga synkroniseringen av låtarnas ljudnivå. Högt, lågt, högt, lågt. Fattigdom och misär. Perspektiv och kontrast. Hemma är allting så enkelt. Hemma hemma hemma, gud vad jag tjatar. Snart är jag ju där. Nog och var tyst!
Är det den goda sista Singha-ölen som talar? Den är fantastiskt god och var allting annat än fantastiskt billig men det var inte ens värt att tveka. Öl ska det vara.
Som ett avslut för min medverkan i Leos morgontidning avrundar jag med ett Hurra! för Kung Bolipom. Det har varit en ära och vi hoppas på vidare sprudlande kreativitet från toppen av Antons fingrar och skarpa sinne.
Kärlek och så vidare.
Kommentarer
Trackback
