Kungen och vi - tre månader i soliga Siam

Här under vattnet är jag blå. I poolen doftar världen klor. Vart det du som höll för hårt, eller jag som blev för svag? Vart det du som blev för våt, eller är det jag som är så hal?

Och så var vi framme. Efter ca tre dygns resande från Bangkok till slutdestination; Sihanoukville.  En ganska mördande och mödosam resa, enligt mig. Jag är ju dock av expertis på att gnälla över saker som folk kan käka upp och tycka är helt okej. ”Se det som ett äventyr, Hadrien” hade garanterat min älskade mor sagt till mig. Jag är ingen ”backpacker” och har aldrig hävdat det heller. Jag sållar in mig i en egen genre där jag vet att många också passar bättre in. Vi som gärna reser, tar del av andra platser men det sker helst på vissa villkor. Jag behöver en TV på rummet med 120 sattelitkanaler, betalar gärna det dubbla (det rör sig om 20-lappar i det här landet) för att få tillgång till sval AC-temperatur.  Äter hellre fin, välsmakande och betydligt dyrare västerländsk kost än att trycka ner mig ännu en Pad-Thai, som jag vet kommer smaka exakt likadant som förra gången. Ser gärna att det finns Wi:Fi på rummet så att jag kan avverka en hel dag på rummet med internetsurfing (en syssla jag faktiskt tycker är genuint rolig) istället för att känna att jag måste se, se och se. Benämningen på denna kategori har jag ingen aning om, fortfarande. Arbetsnamnet tillsvidare får bli ”svennebanan med twist”

Men, nåja. Jag har varit duktig, mamma. Vi har avverkat Angkor Wat som jag, då jag är väldigt svårimponerad, faktiskt ansåg var en magisk upplevelse. Ett råd är att göra detta besök vid en solnedgång. Ett magiskt orange ljusdraperi föll ner på templet och stegrade således visiten med eftertryck. Vi mutade en vakt för att ta oss upp till den avspärrade toppen av templet. Vyn framför oss var å det väldigaste jag bevittnat i mitt snart 24-åriga liv. Att försumma detta är lite som att (vad jag tror) missa Kent på deras nästkommande sommarturné på Långholmen bl.a.

Vi har varit flitigare än så också. Innan vi satte oss i vår privatarrenderade taxi på väg till Sihanoukville, så kände vi att ett besök på ”The Killing Fields” var ett måste. Såhär i omsider vet jag inte riktigt om det verkligen är det. Visst… självklart, att erinra sig själv om människans grymhet för att få distans och perspektiv till sitt nuvarande trygga svensson-liv är en bra läxa. Men för undertecknad blir det till och med svårt att inse det inhumana, avskyvärda och det oursäktliga som realiserades på den här platsen även när jag är där. Minnesplatsen i sig är naturligtvis jätteviktig och en plats för sorg, tanke och andlighet. Men för mig blir det ändå för svårt att greppa. Det är för stora ting det här, för mig. Med en guide, filmvisningar osv. så vet jag att det är lättare att få sig en bild över vad som faktiskt hände och varför. Det enda som slår mig nu, förutom avsky, är som jag sa till mina vänner; Det är intresseväckande, även ur ett rent forskarperspektiv, hur människan kan vara så grym och rentav innovativ i konsten att utplåna varandra.

Igår gick vi ut och gjorde byn, som det heter på Winnerbäck-språk. Sihanoukville påminner väldigt mycket om Laos för mig. Mängden barer, det liberala angående tyngre droger och den jävligt imponerande matlagningen. Kan det ha att göra med att Kambodja, likt Laos var en del av forna franska Indokina? Mjukosten "La Vache Que Ruie" (stavning?) = Den skrattande kossan, finns överallt med baguettebröd för en spottstyver. Maten är fint upplagd och till skillnad mot thailändsk – saltad. Det smakar om maten här och det gillar jag. Den lokala ölen är kanske lite blaskig men i detta klimat så är det just blaskig, ljus lager man vill dricka.

Vi har börjat gilla Kambodja, rejält. Och det trodde vi inte efter allt vi hört. Kanske har det att göra med en överhängande tröttnad på Thailand? Så kan det nog vara. Nu har frukostbuffén öppnat och William börjat vakna. Det är hög tid för… ja, för vad egentligen? Det återstår att se.