Krigszon
I förrgår var det dags för studiebesök på Haad Rin, den lokala feststranden. Kvällen började lite avvaktande, när hundratals människor stod och väntade på att någon skulle bryta isen och köpa den första leksakshinken full med sprit från något av de många stånden som tillhandahöll dessa. Försäljarna skrek lungorna av sig i sina försök att locka folk till sig.
Så köptes slutligen premiärhinken och proppen lossnade. Strax var festligheterna igång med full fart. Det var gårdagens hitlåtar, eldakrobatik och en stor flock brunstiga unga män och kvinnor. Efter ett tag var det dags att röra sig vidare för att fortsätta kalaset i en simbassäng och ännu lite senare fylldes stranden med skum för den som ville dansa lite mer anonymt.
Dagen efter rör sig trasiga människor runt som krigsoffer, en stor del av dem med bandage på diverse ställen och ett flertal med tattueringar de med största sannolikhet kommer att ångra (men vad vet jag, en stor smiley över hela ryggen kanske aldrig går ur tiden). Dagen, som blott är en transportsträcka tills det blir kväll igen, spenderas framför någon film som visas på restaurangerna. När mörkret till sist faller upprepas cykeln på nytt.
Vem ska köpa första hinken?
Så köptes slutligen premiärhinken och proppen lossnade. Strax var festligheterna igång med full fart. Det var gårdagens hitlåtar, eldakrobatik och en stor flock brunstiga unga män och kvinnor. Efter ett tag var det dags att röra sig vidare för att fortsätta kalaset i en simbassäng och ännu lite senare fylldes stranden med skum för den som ville dansa lite mer anonymt.
Dagen efter rör sig trasiga människor runt som krigsoffer, en stor del av dem med bandage på diverse ställen och ett flertal med tattueringar de med största sannolikhet kommer att ångra (men vad vet jag, en stor smiley över hela ryggen kanske aldrig går ur tiden). Dagen, som blott är en transportsträcka tills det blir kväll igen, spenderas framför någon film som visas på restaurangerna. När mörkret till sist faller upprepas cykeln på nytt.
Vem ska köpa första hinken?
Det kommer tigrar
Mörkret har svept Mae Haad under sitt täcke. Det ser ut som ett mäktigt in-life Cosmonova.
I min jättestora naturbiograf känner jag åskan. Oväder i paradiset? Jag sitter på verandan och hör morrandet komma allt närmare. Ungefär som kapitlet när det kommer tigrar i ”Loranga, Masarin och Dartanjang”. Naturen är imponerande och blixtarna skrämmande och respektingivande.
En stund till stirrar jag blint ut i natten, sen går jag och lägger mig. Först hålls jag vaken av en kackerlacka som ränner runt i badrummet. Det raspande ljudet av hans äckliga ben utmed golvet får mig ur fokus för en sekund. Tur att man har Ipod. So long, kryp och mullrande väder. Välkommen sömn.
Ny dag denna morgon när jag skriver.
Klockan 12.00PM blir det full frontal male nudity på en annan liten avlägsen strand på norra Koh Phangan. Klart juvelerna ska ha lite sol. Tänk att åka till Thailand i tre månader och hela tiden vara instängd i ett par kalsonger. Inte cool.
I min jättestora naturbiograf känner jag åskan. Oväder i paradiset? Jag sitter på verandan och hör morrandet komma allt närmare. Ungefär som kapitlet när det kommer tigrar i ”Loranga, Masarin och Dartanjang”. Naturen är imponerande och blixtarna skrämmande och respektingivande.
En stund till stirrar jag blint ut i natten, sen går jag och lägger mig. Först hålls jag vaken av en kackerlacka som ränner runt i badrummet. Det raspande ljudet av hans äckliga ben utmed golvet får mig ur fokus för en sekund. Tur att man har Ipod. So long, kryp och mullrande väder. Välkommen sömn.
Ny dag denna morgon när jag skriver.
Klockan 12.00PM blir det full frontal male nudity på en annan liten avlägsen strand på norra Koh Phangan. Klart juvelerna ska ha lite sol. Tänk att åka till Thailand i tre månader och hela tiden vara instängd i ett par kalsonger. Inte cool.
Meditation
Så har då Fartdjävulen till sist slutit sitt grepp om mig. Det är en otrolig frihetskänsla att låta fartvinden blåsa bort den tryckande värmen. Full fart bland palmer och elefanter. Det fungerar som en slags meditation, det enda som existerar är vägen och du, eftersom du vet att minsta misstag kan kosta dig livet. Det finns helt enkelt inte utrymme för några andra tankar att smyga sig in. Jag tror att det du känner när du slutligen parkerar och kliver av, med tårar i ögonen och sand i håret, närmast kan beskrivas som lycka. Sedan kommer baksmällan, tankarna på hur det kunde ha gått och slutsatsen att det inte är värt det.
Nästa gång jag är ute och kör märker jag att högerhanden lik förbannat bestämt vrids bakåt så fort det kommer en raksträcka. Instinkt har åter igen vunnit över intellekt.
Nästa gång jag är ute och kör märker jag att högerhanden lik förbannat bestämt vrids bakåt så fort det kommer en raksträcka. Instinkt har åter igen vunnit över intellekt.
Djungelmotion
Dessa thailändare och deras sinne för humor. De låter en tro att det finns en vettig stig genom att märka ut den med upphängda flaskor, och sedan skickar de iväg en på en helvetesfärd med oklar utgång.
Jag och William skulle ta oss till grannstranden Bottle Beach, och istället för att betala 100 baht (ca 23 kr.) för att åka båt dit, bestämde vi oss för att gå genom djungeln. Enligt kartan var det runt två kilometer, en sträcka vi naivt nog tänkte att vi skulle klara av på 20-25 minuter. Men de sadistiska stigarkitekterna tänkte annorlunda, ty de hade skapat en väg som löpte i sicksack upp och ner för berget, uppenbarligen ämnad att gallra ut de gamla och svaga. Ömsom klättrade man tvärt uppåt med lianer till hjälp och ömsom rasade man ner för hala backar, med ett vagt hopp om att balansen skulle återfinnas innan man nådde stupet några meter längre fram.
Det lilla vatten vi hade med oss tog slut ungefär halvvägs igenom. Solen stod högt på himmelen och svetten hotade att dränka oss. Vi började känna oss förvirrade, och när vi, en timme in i färden, hittade en övergiven barnvagn mitt inne i djungeln, anade vi att hallucinationerna hade infunnit sig.
Just när vi hade börjat ge upp hoppet tycktes skogen tunnas ut, och vi trodde att vi följde stigen när vi gick ner mot vattnet. Det som mötte oss var klippor, om vi tittade söderut kunde vi dock ana stranden borta i horisonten. Det var bara att bita ihop och börja klättra. Över gigantiska stenbumlingar och igenom hål under desamma. Det var två mörbultade ungdomar som slutligen, efter över två timmar, kom fram och kastade sig ner i vattnet.
Behöver jag ens säga att vi tog båten hem?
Fotnot
Barnvagnen fick sin förklaring. Tydligen hade en fyrbarnfamilj från Schweiz tvingats göra sig av med den, då den var för tung för att släpa med sig. Trots detta hade de tvingats övernatta i djungeln, eftersom de inte hunnit ut innan mörkret föll.
Jag och William skulle ta oss till grannstranden Bottle Beach, och istället för att betala 100 baht (ca 23 kr.) för att åka båt dit, bestämde vi oss för att gå genom djungeln. Enligt kartan var det runt två kilometer, en sträcka vi naivt nog tänkte att vi skulle klara av på 20-25 minuter. Men de sadistiska stigarkitekterna tänkte annorlunda, ty de hade skapat en väg som löpte i sicksack upp och ner för berget, uppenbarligen ämnad att gallra ut de gamla och svaga. Ömsom klättrade man tvärt uppåt med lianer till hjälp och ömsom rasade man ner för hala backar, med ett vagt hopp om att balansen skulle återfinnas innan man nådde stupet några meter längre fram.
Det lilla vatten vi hade med oss tog slut ungefär halvvägs igenom. Solen stod högt på himmelen och svetten hotade att dränka oss. Vi började känna oss förvirrade, och när vi, en timme in i färden, hittade en övergiven barnvagn mitt inne i djungeln, anade vi att hallucinationerna hade infunnit sig.
Just när vi hade börjat ge upp hoppet tycktes skogen tunnas ut, och vi trodde att vi följde stigen när vi gick ner mot vattnet. Det som mötte oss var klippor, om vi tittade söderut kunde vi dock ana stranden borta i horisonten. Det var bara att bita ihop och börja klättra. Över gigantiska stenbumlingar och igenom hål under desamma. Det var två mörbultade ungdomar som slutligen, efter över två timmar, kom fram och kastade sig ner i vattnet.
Behöver jag ens säga att vi tog båten hem?
Fotnot
Barnvagnen fick sin förklaring. Tydligen hade en fyrbarnfamilj från Schweiz tvingats göra sig av med den, då den var för tung för att släpa med sig. Trots detta hade de tvingats övernatta i djungeln, eftersom de inte hunnit ut innan mörkret föll.
Frankrike vs. Fjun
VM-98-tröjor I alla barer. Zinedine Zidane. Det jag fruktade mest av allt har hänt. Fransmännen har kommit till Chaloklum. Invaderat i mängder. Kaos i mitt huvud. Jag som är så len och ohårig… hur ska jag överleva? Jag försöker och försöker men det blir aldrig någon mustasch.
Dessutom räcker med en fransos i mitt liv, och han är dessutom på väg hit. Så det så!
Nåja, han har köpt biljett i alla fall.
Jag måste hitta ett supplement till min ofjädrade figur.
Jag vill, jag vill… jag vill låta solen våldföra sig på min kropp så att när jag kommer hem är jag världens blondaste neger. Så brun vill jag bli. Lika skön som alltid fast som en inverterad Lionel Richie.
Ungefär som det kan vara med kärlek, så intensiv att du till slut vill låta den förstöra dig. Solen alltså.
Undrar om det går med tanke på mitt svenska pigment? Bara jag inte blir kräftröd så jag mer ser ut att smälta in i frysdisken på Ica. Apropå, fan vad skönt det skulle vara att ligga i en frysdisk nu och smälta isen… ahh… kyla.
Att tänka på återvändandet hem kanske anses ovidkommande, men jag har och kommer nog alltid vara en som i viss mån längtar till allt och alla platser jag älskar. Framför allt vandrar tankarna till Stockholm och förorterna längs gröna linjen, södermalm och skogsnäs.
Det finns mycket som kan konkurrera men inget slår hemmaplan i längden. Åtminstone inget jag sett än.
oj solen har gått upp allt är bra nu blev det tråkigt att skriva nu ska jag bada puss och hej
Vänskap
På stranden där vi bor strövar ett rövarband av hundar omkring dag som natt. Bland dessa hundar finns det två som brukar hålla sig en bit ifrån den stora gruppen. Ett omaka par, i alla fall storleksmässigt sett, då den ena är dubbelt så stor som den andra. Jag vet inte om det är en självvald isolering eller om de blivit utstötta från klungan, hur som helst tycks de vara fullt nöjda med ha enbart ha varandra som sällskap.
Den mindre av de två brukar ligga och ta tupplurar under våran veranda. När den sedan vaknar börjar den en febril jakt efter sin vän, oroligt springandes fram och tillbaka tills livskamraten är återfunnen. Bilden av dem när de får syn på varann får mig att le, de springer i full fart mot varann och när de väl möts springer de runt i cirklar och skäller frenetiskt av lycka, som om de trott att de aldrig skulle få ses igen. Den mindre springer kors och tvärs kring den störres ben och de skäller i duett.
När det sedan blir kväll och mörkret lägger sig, står de sida vid sida och hyllar månen med en serenad av klagande vargsång.
Den mindre av de två brukar ligga och ta tupplurar under våran veranda. När den sedan vaknar börjar den en febril jakt efter sin vän, oroligt springandes fram och tillbaka tills livskamraten är återfunnen. Bilden av dem när de får syn på varann får mig att le, de springer i full fart mot varann och när de väl möts springer de runt i cirklar och skäller frenetiskt av lycka, som om de trott att de aldrig skulle få ses igen. Den mindre springer kors och tvärs kring den störres ben och de skäller i duett.
När det sedan blir kväll och mörkret lägger sig, står de sida vid sida och hyllar månen med en serenad av klagande vargsång.
Tobakskungen
Anton närmar sig stupet. ”Finns det svenskt kaffe på hotellet”. Hoppas det inte blir en total low-down som när man slutar röka eller snusa. Ajdå! Där kom det:
- Det här är ett sådant tillfälle man önskar att man vore rökare.
Hjälp.
Det går upp för mig (när han berättar om ungdomens glansdagar på skolgården till Kärrtorps Gymnasium) att han kanske är mannen med mest pseudonymer och epitet i min vänskapskrets. Det var mitten på 00-talet då Anton utnämndes till ”Tobakskungen” av sina klasskamrater. Detta med anledning av hans egensinnigt hemmarullade cigaretter.
Så, för att behandla tristessen får grannarna lov att helt enkelt acceptera Antons funkiga tum-slapande på datorns spacetangent kl 7 på morgonen. Men vad göra? Karln måste ju få uttrycka sig fritt i skaldekonstens tjänst.
Tillägg: Värt att tänka på är klassiker som ”Fjanton” och interna grejer som ”Lilla-tofsen-gör-det-igen”.
Tillägg 2: Anton är bäst.
Pirliv
I byn där vi för tillfället bor finns en pir, som nattetid lyser likt ett nöjesfält på den annars mörka stranden. Den ligger i mitten av den halvmåneformade stranden, likt en cementtunga. Ut och in från denna samlingspunkt rör sig en mer eller mindre konstant ström av mopeder, och jag har i mitt huvud byggt upp en bild av ett vibrerande nav för traktens ungdomar. En plats där romanser utvecklas, vänskapsband testas och personligheter defineras. Jag föreställer mig manlighetsriter, lekar på blodigt allvar där man i full fart kör mot pirkanten och ingen vill bromsa först, för den som gör det är en vekling, reducerad till en förlorare i kamraternas obarmhärtiga ögon.
Igår kväll hade jag äntligen arbetat upp det mod som krävdes för att ta mig ut till detta centrum för Chaloklums nattliv. I mitt sinne hade jag räknat ut vad som skulle ske. Vi skulle, språkbarriären till trots, finna varandra direkt. Vi skulle fylla natten med våra skratt, och leva våra livs bästa dagar när vi dödsföraktande susade fram längs ortens vägar. Vi skulle kalla oss The Tiger Riders.
Det var med dessa förväntningar jag långsamt puttrade ut under de bländande strålkastarna. Längre fram såg jag de mörka siluetterna av mina framtida blodsbröder. Pulsen ökade i takt med att avståndet minskade. Jag förstod att de stod i skuggorna och mönstrade mig noggrant, synade mig från topp till tå för att bedöma vem jag var och vad jag ville. Första intrycket var viktigt, insåg jag, så när jag efter vad som kändes som timmar äntligen kom fram, sladdade jag vespan till ett stiligt stopp och såg mig triumferande omkring.
Det min blick möttes av gjorde mig så förvirrad att jag sjönk ihop och satte mig på marken. Här fanns inga äventyrslystna ungdomar, utan endast ett gäng trötta fiskare som stirrade på mig med irriterade miner.
Jag satt lamslagen en stund och såg på när de drog upp en och annan fisk, innan jag dystert reste mig upp och återvände till min bungalow. Med vemodiga tankar och en märklig känsla av saknad för något som aldrig funnits gick jag till sängs, och den natten fylldes mina drömmar av vilda tjut och snabba skuggor i mörkret.
Igår kväll hade jag äntligen arbetat upp det mod som krävdes för att ta mig ut till detta centrum för Chaloklums nattliv. I mitt sinne hade jag räknat ut vad som skulle ske. Vi skulle, språkbarriären till trots, finna varandra direkt. Vi skulle fylla natten med våra skratt, och leva våra livs bästa dagar när vi dödsföraktande susade fram längs ortens vägar. Vi skulle kalla oss The Tiger Riders.
Det var med dessa förväntningar jag långsamt puttrade ut under de bländande strålkastarna. Längre fram såg jag de mörka siluetterna av mina framtida blodsbröder. Pulsen ökade i takt med att avståndet minskade. Jag förstod att de stod i skuggorna och mönstrade mig noggrant, synade mig från topp till tå för att bedöma vem jag var och vad jag ville. Första intrycket var viktigt, insåg jag, så när jag efter vad som kändes som timmar äntligen kom fram, sladdade jag vespan till ett stiligt stopp och såg mig triumferande omkring.
Det min blick möttes av gjorde mig så förvirrad att jag sjönk ihop och satte mig på marken. Här fanns inga äventyrslystna ungdomar, utan endast ett gäng trötta fiskare som stirrade på mig med irriterade miner.
Jag satt lamslagen en stund och såg på när de drog upp en och annan fisk, innan jag dystert reste mig upp och återvände till min bungalow. Med vemodiga tankar och en märklig känsla av saknad för något som aldrig funnits gick jag till sängs, och den natten fylldes mina drömmar av vilda tjut och snabba skuggor i mörkret.
Fyra burkar pringles och lika många bärs
Medan jag plåstrar om mina sår och lyssnar på Scarletts fantastiska stämma kan jag inte hålla tillbaka tankarna som flyger åt alla håll. En motorväg med 800 filer. Den här gången på ett bra sätt.
Två fiskare ger sig ut i soluppgången, dagen efter. Det känns som att jag är med i någon filmisk dikt. Nästan lite för vackert för att man ska kunna insupa allt jag ser.
Mannen med vitt hår som badar varje morgon är också vaken. Det är bara vi och restaurangfolket.
Svinet är tillbaka. Samma svin som igår jagade brittiska turister. Vi skrattade högt när tanterna sprang. Ett svin är ett djur.
Jag såg den tjocka tysken igen. Är han tillbaka? Inte bra…
Igår var vi på byexpedition och såg två 7-åringar thaiboxas. Det kändes minst sagt märkligt. Vi övertalade oss med att ”det är ju deras kultur” och satt kvar, med viss ovilja men ändå. Sen slog en babyinoljad tysk 110kg-kloss ner en farbror. Konstigt konstigt konstigt. Ölkonsumtionen höll oss kvar tills vi nyktrade till lite och kunde ta mopederna hem i den varma natten. Med bravur och utan Koh-Phangan-Tattoo.
Det kanske är dags att röra sig vidare från denna spartanska håla? Skaffa sig lite ström och internet så man kan plugga.. Men jag är ju bara en liten gosse, så vad vet jag?
Två fiskare ger sig ut i soluppgången, dagen efter. Det känns som att jag är med i någon filmisk dikt. Nästan lite för vackert för att man ska kunna insupa allt jag ser.
Mannen med vitt hår som badar varje morgon är också vaken. Det är bara vi och restaurangfolket.
Svinet är tillbaka. Samma svin som igår jagade brittiska turister. Vi skrattade högt när tanterna sprang. Ett svin är ett djur.
Jag såg den tjocka tysken igen. Är han tillbaka? Inte bra…
Igår var vi på byexpedition och såg två 7-åringar thaiboxas. Det kändes minst sagt märkligt. Vi övertalade oss med att ”det är ju deras kultur” och satt kvar, med viss ovilja men ändå. Sen slog en babyinoljad tysk 110kg-kloss ner en farbror. Konstigt konstigt konstigt. Ölkonsumtionen höll oss kvar tills vi nyktrade till lite och kunde ta mopederna hem i den varma natten. Med bravur och utan Koh-Phangan-Tattoo.
Det kanske är dags att röra sig vidare från denna spartanska håla? Skaffa sig lite ström och internet så man kan plugga.. Men jag är ju bara en liten gosse, så vad vet jag?
Barndomstrauma
Föga anande jag och Leo vilka konsekvenserna skulle bli när vi , nästan utan att andas, nervöst förde in videokassetten i VHS-spelaren. Filmen var barnförbjuden, och vi visste att vi inte var tillåtna att se den. Tabu och censur, stängsel och mur - finns det något effektivare sätt att skapa åtrå än att förbjuda någonting?
Platsen var min mormors hus i Spanien, och våra mödrar hade lämnat oss ensamma medan de var ute på något ärende.
Vad vi sedan såg har för evigt lämnat sitt stigma, djupa sår som ingen medicin i världen kan läka. Sexåriga ögon var inte ämnade att se det här, men ändå satt vi kvar, kanske fastfrusna i panik, kanske kvarhållna av en groende masochism som visade sina första symptom. Hur som haver satt vi fastklistrade vid dumburken medan monstruösa scener avlöste varandra och brändes fast på våra oskyldiga näthinnor.
Ett ensamt ben sjunker långsamt mot havsbottnen.
Från den dag då jag såg Hajen i alltför unga år, har havet varit en plats för ond bråd död, och jag har knappt kunnat ta ett simtag utan att vara säker på att det är mitt sista. I varje våg ser jag min baneman rusa emot mig, med rakbladständer och vansinne i blicken. Där andra ser kristallklart vatten, ser jag jaktmarker.
Hur kunde du ta något så vackert och göra det till något så hemskt, Steven, hur kunde du?
Platsen var min mormors hus i Spanien, och våra mödrar hade lämnat oss ensamma medan de var ute på något ärende.
Vad vi sedan såg har för evigt lämnat sitt stigma, djupa sår som ingen medicin i världen kan läka. Sexåriga ögon var inte ämnade att se det här, men ändå satt vi kvar, kanske fastfrusna i panik, kanske kvarhållna av en groende masochism som visade sina första symptom. Hur som haver satt vi fastklistrade vid dumburken medan monstruösa scener avlöste varandra och brändes fast på våra oskyldiga näthinnor.
Ett ensamt ben sjunker långsamt mot havsbottnen.
Från den dag då jag såg Hajen i alltför unga år, har havet varit en plats för ond bråd död, och jag har knappt kunnat ta ett simtag utan att vara säker på att det är mitt sista. I varje våg ser jag min baneman rusa emot mig, med rakbladständer och vansinne i blicken. Där andra ser kristallklart vatten, ser jag jaktmarker.
Hur kunde du ta något så vackert och göra det till något så hemskt, Steven, hur kunde du?
Dop
Här i Thailand har alla jättetuffa namn. Vår hotellägare heter till exempel "o" (han formar handen till en cirkel för ökad effekt), och en thaiboxningsinstruktör vi pratat med heter "ozz" (han formar inte handen till ett skit, antagligen på grund av att, vilket man märkte när man skulle skaka hand med honom, hans hand är helt jävla lam. Kanske ett resultat av för många matcher, vem vet).
Jag börjar känna att mitt eget namn inte imponerar på någon här nere. Det är dags för ett artistnamn. Problemet är att det är svårt att ta sig själv på allvar när man räcker fram näven och introducerar sig själv som "Dr. Death" eller något liknande. Nej, det måste vara subtilt men ändå slagkraftigt, något som blir besvarat med en respektfylld nick istället för ett illa dolt hånskratt. Något tidlöst, ej bundet av kulturella traditioner, internationellt men ändå personligt.
Så, mina damer och herrar, från och med nu är jag pånyttfödd som - paus för trumvirvel - Wallgrenovic!
Tromboner spelar, konfetti virvlar ner från skyn och jag kliver fram på scenen med en världsvan min. Nu finns det inget som hindrar mig från att från att erövra världen.
Jag börjar känna att mitt eget namn inte imponerar på någon här nere. Det är dags för ett artistnamn. Problemet är att det är svårt att ta sig själv på allvar när man räcker fram näven och introducerar sig själv som "Dr. Death" eller något liknande. Nej, det måste vara subtilt men ändå slagkraftigt, något som blir besvarat med en respektfylld nick istället för ett illa dolt hånskratt. Något tidlöst, ej bundet av kulturella traditioner, internationellt men ändå personligt.
Så, mina damer och herrar, från och med nu är jag pånyttfödd som - paus för trumvirvel - Wallgrenovic!
Tromboner spelar, konfetti virvlar ner från skyn och jag kliver fram på scenen med en världsvan min. Nu finns det inget som hindrar mig från att från att erövra världen.
Intensiv sömnlöshet byts till total bohemisk tillvaro
Äntligen fick jag hålla en gitarr igen. Jag börjar nog bli en sådan där jobbig typ som alltid ska sitta med den i famnen. Redo att riva loss någon gammal dänga (som ingen annan kan, såklart) och osäkert se mig omkring för att eventuellt registrera någon sorts bekräftelse. Nej, dags att rätta till hatten.
Chill Chill heter restaurangen där jag och min förryckta kärlek Anton jobbar hårt för att ha den rätta vindpinade, spartanska looken.
Chill är ägaren till gitarren.
Namn: ”O”, sköter uthyrning och tillhandahåller cousine á la thai. Han känns som ett praktexempel på thailändarnas avslappnade stil i all enkelhet.
Varför komplicera livet när man kan ta det för vad det är?
Chill Chill heter restaurangen där jag och min förryckta kärlek Anton jobbar hårt för att ha den rätta vindpinade, spartanska looken.
Chill är ägaren till gitarren.
Namn: ”O”, sköter uthyrning och tillhandahåller cousine á la thai. Han känns som ett praktexempel på thailändarnas avslappnade stil i all enkelhet.
Varför komplicera livet när man kan ta det för vad det är?
Moppeblues
Gradvis börjar respekten för groparna i det som, i brist på bättre ord, kallas för väg försvinna, och vespan avsedd för stadsbruk har fullbordat sin förvandling till motorcross i mina tankar. Jag ignorerar bestämt de desperata skrik på hjälp den ger ifrån sig, låtsas som om jag inte märkt att riktningsvisarna har kapitulerat och studsar obekymrat vidare mot solnedgången.
Gång på gång upprepar jag mitt lugnande mantra för mig själv: än så länge är allt bra, än så länge..
Gång på gång upprepar jag mitt lugnande mantra för mig själv: än så länge är allt bra, än så länge..
Bakom fiendens gränser
Jag och William sitter i lugn och ro och äter våran frukost i hotellrestaurangen, när vi plötsligt inser något som får skräcken att greppa tag i oss som en påstridig försäljare; vi är omringade av tyskar. De skrattar och ler, men vi låter oss inte luras. Vi ser ondskan som lyser igenom deras muntra fasad. De kastar menande blickar på varandra, och vi försöker kontrollera vår hysteriska andning och sitta så tyst och stilla som möjligt. När som helst kan scenen urarta i en explosion av våld och hat, det enda som krävs är något som triggar igång deras medfödda mobbgener.
Försiktigt äter vi upp vår mat och smyger iväg, tacksamma över att fortfarande vara vid liv. Ännu en gång har vi lurat ödet, men hur länge kan turen hålla i sig?
Försiktigt äter vi upp vår mat och smyger iväg, tacksamma över att fortfarande vara vid liv. Ännu en gång har vi lurat ödet, men hur länge kan turen hålla i sig?
En kort inledning
Efter att ha ägnat många sömnlösa nätter åt själslig rannsakning, har jag nu kommit fram till att tiden är mogen för mig att ta mig an bloggformatet, eller åtminstonde ge det en ärlig chans. Några dagar in i resan kände jag av en växande lust att skriva, och när resedagboken inte räckte till mindes jag Hadriens uppmaningar om att starta en reseblogg. Så här är den nu, på gott och ont. Tillsammans med William kommer jag slänga ut diverse funderingar från Thailand i cyberrymden. Inläggen kommer vara av skiftande karaktär och längd, och de flesta kommer troligen helt sakna sammanhang. Besten är lös, nu finns det ingen återvändo.
