Kungen och vi - tre månader i soliga Siam

   Då var det dags. Hemresa. Den känns alltid lika lång men har aldrig varit så avlägsen. Förståndet begriper jag mig inte på när det fantiserar med mig och säger att jag imorgon kliver ut i ett tvågradigt smältande Sverige. Nog lär jag och osäkerheten att åka hem bli motbevisad av tryggheten och allt annat vackert som väntar där hemma.

   En rosa taxi tog mig till flygplatsen efter att jag kysst mina vänner farväl. Nu dödar jag timmar på Suvarnabhumi Airport, spontanskriver ett blogginlägg och funderar över hur jag kan ha sådan tur som har allt det jag faktiskt har. Vänner, familj och kärlek. Är inte det definitionen av ett så kallat ”lyckligt liv” och vad det innefattar.
Självklart längtar man hem till dessa under en lång resa när man nu är så nära slutet på den. Det gör man lite hela tiden, även när man är hemma i sin lägenhetscell på hemmaplan. Att vara borta länge får en att inse att man är stark ensam också , även om tryggheten finns i Stockholm. Det må låta klyschigt men så kan det vara… så är det.
   En annan sak jag lärt mig på sista tiden är att bli kompis med just tiden. Det är fantastiskt skönt. Så lätt det blev. Så mycket att göra, så mycket att betala. Döden är en springnota så varför skynda?
Kanske dör jag inte ens innan jag fyllt 25…

   Nu skruvar jag Ipoden till högsta volym och irriterar mig över den dåliga synkroniseringen av låtarnas ljudnivå. Högt, lågt, högt, lågt. Fattigdom och misär. Perspektiv och kontrast. Hemma är allting så enkelt. Hemma hemma hemma, gud vad jag tjatar. Snart är jag ju där. Nog och var tyst!
Är det den goda sista Singha-ölen som talar? Den är fantastiskt god och var allting annat än fantastiskt billig men det var inte ens värt att tveka. Öl ska det vara.

   Som ett avslut för min medverkan i Leos morgontidning avrundar jag med ett Hurra! för Kung Bolipom. Det har varit en ära och vi hoppas på vidare sprudlande kreativitet från toppen av Antons fingrar och skarpa sinne.

   Kärlek och så vidare.

   Så är vi tillbaka där resan startade. Bangkok. 
Dekadensen är försvinnande och lugnet börjar långsamt återfinna sig. Det känns något märkligt att storstaden inger mig sådan ro och återhämtning när denna rehab egentligen kanske borde kommit i Kambodja, på världens slappaste strand. Som man säger blir det aldrig som man tänkt sig, och det är jag glad för.

   Lyckligtvis fick vi tag på Linnea samma kväll vi anlände till Sihanoukville och följande vecka bodde vi med henne på ett pittoreskt litet guesthouse som hon tillfälligt skötte.
Musiken förnöjde ur två högtalare drivna med hjälp av ett ”specialkopplat” bilbatteri. Det funkar. Att ”det fungerar” verkar vara motto här i Kambodja. Det som är precis nog är tillräckligt för att leva.
   Hadrien gjorde slut med mig och Anton och skaffade en ny bästa kompis… Anna. Anna var en fantastiskt rolig tjej men hennes energi tvingade mig att fråga om hon gick på speed eller något annat stärkande. Det gjorde hon inte. Människor kan tydligen vara så glada. Hela tiden.
Jag har ett särskilt minne av Anna. Det är efter att hon nyligen gett Hadrien epitetet ”Gayboy”. Hon försöker på alla verbala sätt och med lösa hot få honom att dansa. Han vägrar.
   - Dance or I will slap you!
Hon syftar givetvis på att ge honom smisk om han inte skärper sig och gör som hon vill. Khmererna är inte att leka med. Efter att hon underhållit oss andra med sin energi i flera timmar fortsätter vi sitta fast i våra hängmattor och fåtölj. Vi rör oss inte mycket på sju dagar i paradiset.

   Nu spränger de banker i Bangkok. Demonstrationer om huruvida demokratin fungerar i landet. Den störtade premiärministern Thaksins följeslagare bär rött och beräknas tillsammans med Kungens gulklädda anhängare bli upp emot 100.000 personer ikväll. Det kan bli en kaotisk dag och natt i Bangkok med tungt beväpnade poliser i varje gatuhörn. Spännande spännande… så länge de inte ockuperar flygplatsen i år igen. Jag vill inte missa flyget hem.

Hur slapp kan en människa egentligen bli? Hur jävla lite får man egentligen göra på en dag?

 

Det är ungefär sådana frågor som går i huvudet på en när man är på den här platsen. Vi har landat. Platsen heter Sihanoukville och är en Kambodjansk backpacker-ort, med betoning på just ordet ’backpacker’ Det händer ingenting alls här. En vanlig dag kan se ut som följer;

• Fullborda en fin ’sked’ med William (vi delar på en, vad jag menar, liten sovyta) Stiga upp ur bingen och ta sig till baren.
• Där sitter med rätt hög sannolikhet redan Linnea som redan vaknat eller Anton. Man säger ’Hej, läget?’ och tar ett längre dopp i havet själv. Av någon orsak badar vi inte här som i Thailand. Ingen annan badar förutom jag.
• Upptraskandes ur havet, blöt och saltig, springer Anna emot mig. Anna är en kambodjansk, urgullig 20-åring som gillar att ragga på mig. Hon uppskattar även andra saker men alla anser nog det uppenbara med hennes stötar på mig. Anna har döpt om mig, och jag går därför under nytt alias - ”Mr. Gay Man” Anna ser genom mig. För hon kanske är tom, och jag är tom
• Jag sätter mig i vart fall i baren igen. Tanken på en ”Ankor” gör att det läskas i munnen på mig. Jag börjar dagen, innan frukost, med att sänka 2-3 pilsner. Puttrar runt på det, halvkåt och nyförälskad i världen, tills…
• ... jag och Anton slår oss ner och avverkar 3-4 timmar kortspelet; Gin & Rummy. Googla för regler. Naturligtvis spelar vi om pengar och matcherna brukar gå i undertecknads favör.
• Meckar en liten och blir ännu mer förälskad i världen.
• Tar en till öl och frågar Anna om inte hon ta och massera mig. Det gör hon. Jag betalar naturligtvis och mer därtill.
• Sätter mig i baren igen (baren är samlingsplatsen, ’hänget’ om ni så vill på Stockholmska, där sitter alltid någon och gittar från verkligheten, eftersom man är svag för kaptenen)
• Musikperioden börjar någonstans här. Vi slår oss ner i den finaste av rökrutor, möblerad med den skönaste av soffgrupper och spelar favoritlåtar som är mycket passande när man är stekt. Sådana låtar kan vara t.ex. "Life’s a beach!" (Studio) ”A-kasse blues” (Movits!) ”On the flip of a coin” (The Streets) ”Unfinished sympathy” (Massive Attack) Tunga låtar med stort T. Detta gör vi i timmar medan vi diskuterar hur gott det är med mat, eller hur bra låten är eller så sitter vi helt sonika förstummade och bejakar en förtrollande solnedgång.
• Vi äter sedan och sen lägger vi oss. Då är klockan runt midnatt och alla är så borta att det inte är någon idé att dra in till stan för att lossa av några salvor med en ak47:a på en nöjd kossa.

 

Det är en märklig plats vi kommit till.

Här under vattnet är jag blå. I poolen doftar världen klor. Vart det du som höll för hårt, eller jag som blev för svag? Vart det du som blev för våt, eller är det jag som är så hal?

Och så var vi framme. Efter ca tre dygns resande från Bangkok till slutdestination; Sihanoukville.  En ganska mördande och mödosam resa, enligt mig. Jag är ju dock av expertis på att gnälla över saker som folk kan käka upp och tycka är helt okej. ”Se det som ett äventyr, Hadrien” hade garanterat min älskade mor sagt till mig. Jag är ingen ”backpacker” och har aldrig hävdat det heller. Jag sållar in mig i en egen genre där jag vet att många också passar bättre in. Vi som gärna reser, tar del av andra platser men det sker helst på vissa villkor. Jag behöver en TV på rummet med 120 sattelitkanaler, betalar gärna det dubbla (det rör sig om 20-lappar i det här landet) för att få tillgång till sval AC-temperatur.  Äter hellre fin, välsmakande och betydligt dyrare västerländsk kost än att trycka ner mig ännu en Pad-Thai, som jag vet kommer smaka exakt likadant som förra gången. Ser gärna att det finns Wi:Fi på rummet så att jag kan avverka en hel dag på rummet med internetsurfing (en syssla jag faktiskt tycker är genuint rolig) istället för att känna att jag måste se, se och se. Benämningen på denna kategori har jag ingen aning om, fortfarande. Arbetsnamnet tillsvidare får bli ”svennebanan med twist”

Men, nåja. Jag har varit duktig, mamma. Vi har avverkat Angkor Wat som jag, då jag är väldigt svårimponerad, faktiskt ansåg var en magisk upplevelse. Ett råd är att göra detta besök vid en solnedgång. Ett magiskt orange ljusdraperi föll ner på templet och stegrade således visiten med eftertryck. Vi mutade en vakt för att ta oss upp till den avspärrade toppen av templet. Vyn framför oss var å det väldigaste jag bevittnat i mitt snart 24-åriga liv. Att försumma detta är lite som att (vad jag tror) missa Kent på deras nästkommande sommarturné på Långholmen bl.a.

Vi har varit flitigare än så också. Innan vi satte oss i vår privatarrenderade taxi på väg till Sihanoukville, så kände vi att ett besök på ”The Killing Fields” var ett måste. Såhär i omsider vet jag inte riktigt om det verkligen är det. Visst… självklart, att erinra sig själv om människans grymhet för att få distans och perspektiv till sitt nuvarande trygga svensson-liv är en bra läxa. Men för undertecknad blir det till och med svårt att inse det inhumana, avskyvärda och det oursäktliga som realiserades på den här platsen även när jag är där. Minnesplatsen i sig är naturligtvis jätteviktig och en plats för sorg, tanke och andlighet. Men för mig blir det ändå för svårt att greppa. Det är för stora ting det här, för mig. Med en guide, filmvisningar osv. så vet jag att det är lättare att få sig en bild över vad som faktiskt hände och varför. Det enda som slår mig nu, förutom avsky, är som jag sa till mina vänner; Det är intresseväckande, även ur ett rent forskarperspektiv, hur människan kan vara så grym och rentav innovativ i konsten att utplåna varandra.

Igår gick vi ut och gjorde byn, som det heter på Winnerbäck-språk. Sihanoukville påminner väldigt mycket om Laos för mig. Mängden barer, det liberala angående tyngre droger och den jävligt imponerande matlagningen. Kan det ha att göra med att Kambodja, likt Laos var en del av forna franska Indokina? Mjukosten "La Vache Que Ruie" (stavning?) = Den skrattande kossan, finns överallt med baguettebröd för en spottstyver. Maten är fint upplagd och till skillnad mot thailändsk – saltad. Det smakar om maten här och det gillar jag. Den lokala ölen är kanske lite blaskig men i detta klimat så är det just blaskig, ljus lager man vill dricka.

Vi har börjat gilla Kambodja, rejält. Och det trodde vi inte efter allt vi hört. Kanske har det att göra med en överhängande tröttnad på Thailand? Så kan det nog vara. Nu har frukostbuffén öppnat och William börjat vakna. Det är hög tid för… ja, för vad egentligen? Det återstår att se.