Kungen och vi - tre månader i soliga Siam

Hur slapp kan en människa egentligen bli? Hur jävla lite får man egentligen göra på en dag?

Det är ungefär sådana frågor som går i huvudet på en när man är på den här platsen. Vi har landat. Platsen heter Sihanoukville och är en Kambodjansk backpacker-ort, med betoning på just ordet ’backpacker’ Det händer ingenting alls här. En vanlig dag kan se ut som följer;

• Fullborda en fin ’sked’ med William (vi delar på en, vad jag menar, liten sovyta) Stiga upp ur bingen och ta sig till baren.
• Där sitter med rätt hög sannolikhet redan Linnea som redan vaknat eller Anton. Man säger ’Hej, läget?’ och tar ett längre dopp i havet själv. Av någon orsak badar vi inte här som i Thailand. Ingen annan badar förutom jag.
• Upptraskandes ur havet, blöt och saltig, springer Anna emot mig. Anna är en kambodjansk, urgullig 20-åring som gillar att ragga på mig. Hon uppskattar även andra saker men alla anser nog det uppenbara med hennes stötar på mig. Anna har döpt om mig, och jag går därför under nytt alias - ”Mr. Gay Man” Anna ser genom mig. För hon kanske är tom, och jag är tom
• Jag sätter mig i vart fall i baren igen. Tanken på en ”Ankor” gör att det läskas i munnen på mig. Jag börjar dagen, innan frukost, med att sänka 2-3 pilsner. Puttrar runt på det, halvkåt och nyförälskad i världen, tills…
• ... jag och Anton slår oss ner och avverkar 3-4 timmar kortspelet; Gin & Rummy. Googla för regler. Naturligtvis spelar vi om pengar och matcherna brukar gå i undertecknads favör.
• Meckar en liten och blir ännu mer förälskad i världen.
• Tar en till öl och frågar Anna om inte hon ta och massera mig. Det gör hon. Jag betalar naturligtvis och mer därtill.
• Sätter mig i baren igen (baren är samlingsplatsen, ’hänget’ om ni så vill på Stockholmska, där sitter alltid någon och gittar från verkligheten, eftersom man är svag för kaptenen)
• Musikperioden börjar någonstans här. Vi slår oss ner i den finaste av rökrutor, möblerad med den skönaste av soffgrupper och spelar favoritlåtar som är mycket passande när man är stekt. Sådana låtar kan vara t.ex. "Life’s a beach!" (Studio) ”A-kasse blues” (Movits!) ”On the flip of a coin” (The Streets) ”Unfinished sympathy” (Massive Attack) Tunga låtar med stort T. Detta gör vi i timmar medan vi diskuterar hur gott det är med mat, eller hur bra låten är eller så sitter vi helt sonika förstummade och bejakar en förtrollande solnedgång.
• Vi äter sedan och sen lägger vi oss. Då är klockan runt midnatt och alla är så borta att det inte är någon idé att dra in till stan för att lossa av några salvor med en ak47:a på en nöjd kossa.

Det är en märklig plats vi kommit till.

Här under vattnet är jag blå. I poolen doftar världen klor. Vart det du som höll för hårt, eller jag som blev för svag? Vart det du som blev för våt, eller är det jag som är så hal?

Och så var vi framme. Efter ca tre dygns resande från Bangkok till slutdestination; Sihanoukville.  En ganska mördande och mödosam resa, enligt mig. Jag är ju dock av expertis på att gnälla över saker som folk kan käka upp och tycka är helt okej. ”Se det som ett äventyr, Hadrien” hade garanterat min älskade mor sagt till mig. Jag är ingen ”backpacker” och har aldrig hävdat det heller. Jag sållar in mig i en egen genre där jag vet att många också passar bättre in. Vi som gärna reser, tar del av andra platser men det sker helst på vissa villkor. Jag behöver en TV på rummet med 120 sattelitkanaler, betalar gärna det dubbla (det rör sig om 20-lappar i det här landet) för att få tillgång till sval AC-temperatur.  Äter hellre fin, välsmakande och betydligt dyrare västerländsk kost än att trycka ner mig ännu en Pad-Thai, som jag vet kommer smaka exakt likadant som förra gången. Ser gärna att det finns Wi:Fi på rummet så att jag kan avverka en hel dag på rummet med internetsurfing (en syssla jag faktiskt tycker är genuint rolig) istället för att känna att jag måste se, se och se. Benämningen på denna kategori har jag ingen aning om, fortfarande. Arbetsnamnet tillsvidare får bli ”svennebanan med twist”

Men, nåja. Jag har varit duktig, mamma. Vi har avverkat Angkor Wat som jag, då jag är väldigt svårimponerad, faktiskt ansåg var en magisk upplevelse. Ett råd är att göra detta besök vid en solnedgång. Ett magiskt orange ljusdraperi föll ner på templet och stegrade således visiten med eftertryck. Vi mutade en vakt för att ta oss upp till den avspärrade toppen av templet. Vyn framför oss var å det väldigaste jag bevittnat i mitt snart 24-åriga liv. Att försumma detta är lite som att (vad jag tror) missa Kent på deras nästkommande sommarturné på Långholmen bl.a.

Vi har varit flitigare än så också. Innan vi satte oss i vår privatarrenderade taxi på väg till Sihanoukville, så kände vi att ett besök på ”The Killing Fields” var ett måste. Såhär i omsider vet jag inte riktigt om det verkligen är det. Visst… självklart, att erinra sig själv om människans grymhet för att få distans och perspektiv till sitt nuvarande trygga svensson-liv är en bra läxa. Men för undertecknad blir det till och med svårt att inse det inhumana, avskyvärda och det oursäktliga som realiserades på den här platsen även när jag är där. Minnesplatsen i sig är naturligtvis jätteviktig och en plats för sorg, tanke och andlighet. Men för mig blir det ändå för svårt att greppa. Det är för stora ting det här, för mig. Med en guide, filmvisningar osv. så vet jag att det är lättare att få sig en bild över vad som faktiskt hände och varför. Det enda som slår mig nu, förutom avsky, är som jag sa till mina vänner; Det är intresseväckande, även ur ett rent forskarperspektiv, hur människan kan vara så grym och rentav innovativ i konsten att utplåna varandra.

Igår gick vi ut och gjorde byn, som det heter på Winnerbäck-språk. Sihanoukville påminner väldigt mycket om Laos för mig. Mängden barer, det liberala angående tyngre droger och den jävligt imponerande matlagningen. Kan det ha att göra med att Kambodja, likt Laos var en del av forna franska Indokina? Mjukosten "La Vache Que Ruie" (stavning?) = Den skrattande kossan, finns överallt med baguettebröd för en spottstyver. Maten är fint upplagd och till skillnad mot thailändsk – saltad. Det smakar om maten här och det gillar jag. Den lokala ölen är kanske lite blaskig men i detta klimat så är det just blaskig, ljus lager man vill dricka.

Vi har börjat gilla Kambodja, rejält. Och det trodde vi inte efter allt vi hört. Kanske har det att göra med en överhängande tröttnad på Thailand? Så kan det nog vara. Nu har frukostbuffén öppnat och William börjat vakna. Det är hög tid för… ja, för vad egentligen? Det återstår att se.

Chaweng Noi Resort känns som att komma hem. Här väntade till och med dekadensen tålmodigt för att slutligen och oundvikligen släppas fri.
På vår TV har vi FOX News; världens bästa humorkanal. Ironin är stark. Jag, Anton och Adde kan inte sluta underhållas av de otroliga personligheterna; de karaktäristiska nyhetsankarna. Omedvetna skämt från den rå-blå åsiktsmaskinen.
Media är märkligt ibland.
Tiger Woods ber om ursäkt till mänskligheten. Karln fick hybris, tappade kontrollen och var otrogen mot frun Elin. Nu bevakas och diskuteras hans ”offentliga förlåt” timme ut timme in av amerikanska CNN. Någon gång då och då slänger de in ett tjugosekundersinslag om katastrofen i Haiti; där Wyclef Jean slänger ur sig något misslyckat citat som egentligen verkar tänkt att vinna folk sympati och deltagande. Yo, MTV raps...
Vad händer med USA när det enda de televiserar i flera dygn är ett uttalande som rör en enskild mans privatliv. Han står rakt upp och ner i tv och säger hur dum han är, ber om ursäkt till okända tv-tittare. Varför bryr sig folk ens om sådana ”nyheter”?

Re:Earth-festivalen satte igång igår och Tingsek öppnade det hela med ”Six Years” (tyvärr utan Pauline) och jag gick igång, helt och hållet. Otrolig låt.
Svennebananandet var framträdande under kvällen. Andra nationaliteter vågade sig visserligen in i området och ta mig tusan, det verkade som de trivdes. Även om de var få.
På scen rullade en konstant konsert med Timbuktu, Promoe, Svante, Tingsek och resten av deras gäng. För att recensera kort: Även om ljudet var ungefär sådär halvbra som man förväntade sig från en thailändsk ljudfirma var det en grym konsert.

Att träffa Måns och Ilona var riktigt kul och för första gången fick jag hälsa på deras söta barn. En riktig färsking men äldre än jag tänkt mig. Det påminde mig om den klassiska frågeställningen hur snabbt tiden går vissa perioder och hur stilla den står ibland. Det kändes som att det var igår jag hälsade på Moder Jord med Leo och Kim när Ilona berättade att hon var gravid. Märkligt.
Man blir glad av andras lycka.
Speciellt när man är lite skev vid sidan om nykterheten och försöker fylleförklara hur fantastiskt det är att Måns blivit pappa och Ilona mamma, som om de inte visste. Ibland får man till det; när förnuftet släppt taget om sina gränser och när ett plus två inte längre känns logiskt.
Oh, the world, mommy…

Det är intressant det här med funderingar. Man blir egentligen inte klok på dem. Jag känner nämligen aldrig att jag fått rätsida på något efter timmar av funderingar. Jag vill ju ha svar - nu. Är för otålmodig och rentav omogen när det gäller att tolka mina funderingar. Så fort jag kommer till något som känns, bränns och blir lite, lite jobbigt så drar jag fram cynikern i mig. Drar ett plumpt och tankelöst skämt och plötsligt känns allt sådär så bekvämt som det bara kan göra i mitt liv. Det finns vissa drag hos mig som det gör hos den väldigt tragiska figuren, som Hugh Grant gestaltar så väl i filmen ”Om En Pojke” Det är tomt, ofta. Ibland känns det tomt. Det är kanske därför jag är selektiv i mitt val av umgänge ibland. Det är ju nämligen så ofantligt mycket enklare och lättare att vara oseriös och prata om saker som verkligen inte betyder någonting – alls, än att prata om de saker som verkligen berör, som känns och bränns.

Det är därför jag ska tacka till gudarna att jag känner folk som William och Anton. Ett livsviktigt radarpar för mig, där jag alltid kan vara mig själv. Jag har sagt det många gånger till William. Dock inte Anton, men desto mer tid vi umgås på den här semestern så inser jag hela tiden hur mycket jag tycker om Anton. Mer rak och ärlig människa är svårt att hitta. Alltid sugen på saker & ting och öppen för såväl tafatt cynism á la undertecknad, som med ord av större vikt och karaktär. Det betyder oerhört mycket för mig.

Dessutom träffade igår resan sin absoluta topp, tror jag. När Timbuktu står på scenen och säger att ”det löser sig, det gör det alltid, det fixar sig tillslut” så är det som jag får ett, ja... det är fan identiskt. Håkan-ruset. Euforin. Timbuktu är kort och gott den rödaste av romantik och kärlek. Det är med ett, ja... gud vet vilket superlativ som lämpar sig bäst här, men... det svänger mer om Timbuktu, Promoe (gästade på enstaka låtar) och Tingsek än vad väldigt mycket annat gör på Sveriges musikscen för tillfället. Jag är därför mycket glad över att jag har varit och sett den här spelningen tillsammans med två av mina bästa polare. Ett minne för livet som det heter.

Dessutom kan även kommande kväll toppas, då schlookarna från Västerås – Looptroop intar Re:Earth festival med förhoppningsvis råtunga svenska hiphop alster som ”Bandit Queen”, ”Fly Away” eller ”Naive” med Timbuktu som sidekick. Koh Samui kommer studsa. Jag kommer vara berusad och hög. När man är ung så vill man vara hög.

När man är ung så vill man vara hög.

Det är intressant hur man kan få tre timmar att bli trekvart. Vi har tagit reda på receptet!

Jag har ägnat en hel dag åt att sitta inne på mitt hotellrum på Ko Samui. Det har sina förklaringar. Igår lämnade vi paradisstränderna på Railay Beach för att ta oss tillbaka till Samui, då festivalen re:earth går av stapeln mellan den 25 och 26. Artister som Timbuktu, Looptroop och Chords ska uppträda och det är väl helt enkelt korkat att missa ett sådant spektakel. Nåväl, åter till saken, till förklaringen om varför jag väljer att sitta inne en hel dag i Thailand i mitt AC-svala rum med trådlöst Wi:Fi.

Då, efter ett par djävulska timmar på busshelvetet från Railay till Surathani, skulle vi hoppa på en nattbåt som skulle ta oss till Samui. Väl framme vid Surathani, klockan 20 ungefär så fick vi ganska snabbt reda på att båten skulle först gå vid 23. Alltså, tre timmar att slå hål på. Vad gör man? Vad är det absolut effektivaste receptet att få tre timmar att kännas som trekvart? Jo, man lokaliserar ett x-antal hundra baht i sina fickor, granskar dem samtidigt som man frenetiskt gnuggar hjärnhalvorna och idén blir lika självklar som att det alltid är roligt att prata om bajs, kiss, sex & killinggänget.

Man dricker en stor mängd alkohol. Och nyttjar konceptet, paradorden i dessa sammanhang. Bärs och järn. Sangsom (thailändsk whisky, smakar ungefär som en något mer parfymerad, blended just det... whiskey) Till det dricker man ju såklart landets egna bryggda öl – Singah. En ljus lager med fin beska och väldigt törstsläckande i detta ganska så extrema klimat.

Och därifrån blir man ju, som det heter på rikssvenska, dyngfull. Addera en bunt backpackers här och var från världen, en kortlek och portabla högtalare som du kopplar ihop med en fullmatad i-pod. Tre timmar går med detta recept – väldigt fort och blir också ett bra minne på resan, nåja. Minnesfragment är väl ett mer passande ord.

I övrigt har jag fått utslag på hela jävla kroppen. Böldliknande märken. Vi antar och hoppas på att det är loppor som är boven i dramat och inte svininfluensan.

Chaweng, fittmaräng – HAMMARBY!

Sex dagar i Chaweng på ön Koh Samui var nog för att man aldrig skulle vilja återvända. Skitigt och högljutt, illaluktande och hektiskt. Musik pumpades ut från i stort sett alla ställen, oavsett tidpunkt, och längs med vägarna strök flockar av pickups, vars flak var fyllda med högtalare som skrek ut inbjudningar till vilket evenemang det nu var som gällde för kvällen. Thaiboxning eller wet t-shirt competition, beroende på vad du har för smak och tycke.
  Supa, ligga på stranden, eller varför inte köra runt alldeles för fort på de (för en gångs skull) utmärkta vägarna.
  Svensk restaurang, indiska skräddare, burmesiska horor. Dagtid står sagda skräddare längs med trottoarerna och greppar tag i dig eller försöker fånga din uppmärksamhet med svenska hälsningsfraser. På kvällen tar hororna över deras plats, som en slags nattlig version av deras symaskinstråcklande bröder. De går ett steg längre i sina försök för att få dig att välja just dem, en av dem sprang till och med fram när jag åkte förbi med min moppe och gjorde ett livsföraktande försök att rycka nycklarna ur tändningslåset. Galenskapen lös ur hennes ögon som neonljusen hon lever bland. Senare på natten åker de runt på sina vespor och letar efter ensamma turister. Boom boom?
  När vi hade vinkat av Fabian kände vi följdaktligen alla tre att det var dags att dra vidare. Västerut, mot solnedgången likt Lucky Luke och hans trogna följeslagare Jolly Jumper.
  I'm a poor lonesome cowboy, and a long way from home...

Ja, nu ska det bloggas.

I skrivande stund sitter jag, William, Anton och Fabjan ”Kungen av Ko Tao” Rejto i vår bungalow och bärsar. Inte en helt ovanlig syssla när kvällen slagit fäste om denna vackra paradisö.  Fabbe dunkar house, Anton inspekterar sitt pubishår och William tänker som vanligt alldeles för mycket. Det är ett slappt gäng, det här. En samling testosteronstinna karlar som gillar det här med att prata fruntimmer, dra de grövre skämten och jämföra storleken på varandras kukar.

Om dagarna gör vi i alla fall saker. Nåja, vi sätter oss på våra vespor och dammar iväg till en soft strand och försöker minnas gårdagskvällen. Vem söp hårdast, vem däckade först, vilken brud som Fabbe ville kissa på men inte fick och så vidare.

Ibland hamnar vi i djupare diskussioner. Bland annat om ämnet; saknaden av människor som inte är här. Det är ett problem för vissa av oss i gruppen. Till och med så stora problem att det diskuteras att dra hem kanske några veckor tidigare. Jag syftar inte på mig själv nu. Nåja, inte helt.

Thailand är inte det mest spännande resmålet. Jag har ju varit här fyra gånger innan och kan väl egentligen regionen utan och innan. Men, det är bekvämt. Fruktansvärt bekvämt, Thailand. Gillar man bad, sola och kröka så är det ett exemplariskt resmål. Svennebanismen frodas ju och det är svårt att inte dras med. Det är svenskar överallt, verkligen. Personligen ser jag inget problem med det, men det är intressant hur turismen av det här virket fungerar. Att nästan åka till andra sidan jordklotet, för att göra exakt samma sak som hemma. Vad är egentligen vitsen med det, kan man ju undra. Nu syftar jag starkt på turister som rör sig i Phuket, Patong, Kata Beach området så att säga. Och backpackers, vad är egentligen det idag? Det är ju bara en drös med ungdomar som slussas fram och tillbaka mellan öarna för att mer eller mindre kunna supa skallen av sig med varandra. Thailand är inte unikt för fem jävla baht, men bekvämt. Fruktansvärt bekvämt.

Nä, nu daskar vi till levern en gång till. En hink med sprit och fyra stora chang. Roligare blir det fan inte.